Åkte hem nedblodad den kvällen. | elita

elita

Annons

Åkte hem nedblodad den kvällen.

Och så har jag fått se det än en gång. Livet, och hur det styr över oss och vårt öde. Hur fort det kan ta slut, hur fort allt kan tas från oss.

En sekund.

Den här gången gick det inte så illa, men uppvaknandet fick mig skakig i flera dagar. Mina nedblodade händer och yrseln. Jag mår fortfarande dåligt över det jag sett. Men det är fan inte mig det är synd om.

Jag var på väg till en vän, skyndandes från jobbet såklart. Mobilen i högsta hugg, hade precis ringt ett samtal och beklagat mig över hur mycket jag hade just nu. Hur sliten jag kände mig. I ena handen min rosa dataväska, en favorit, högglansig och flickig fast ändå classy och dyr. I andra armen min vita LV. Den som jag behandlar som en prinsessa, ställer aldrig ner den på marken, mitt bevis på vad jag förtjänat efter hårt arbete.

Jag har tusen tankar i mitt huvud, projekt som måste styras och privatlivet som snurrar. Några meter framför mig är rulltrappan upp mot Karlaplan. En man. En gammal man med vita kartonger i händerna. Sådana med rött sidenband, från något konditori i närheten, antagligen på väg till något trevligt kalas. Mannen snubblar till, försöker återfå balansen men lyckas inte. Han faller baklänges och jag ser smällen i mitt huvud innan den faktiskt händer. Skallen slår så hårt mot trappan av järn att det låter som den sprängs i tusen bitar. Men jag blundade när smällen kom, för jag har sett mycket med mina ögon ska ni veta, och jag vet när man ska blunda för att inte se det om och om igen i sina drömmar. Jag känner till blod lika väl som ni känner till en kopp kaffe på morgonen. Vissa saker glömmer man aldrig.

Det känns som jag blundar för evigt, tiden stannar, i mitt huvud ser jag bilder från min uppväxt. Skallar som slår så hårt att de spricker. Jag öppnar ögonen igen, ser hans kropp följa den åkande rulltrappan. Benen åker upp och huvudet pekar nedåt i en onaturlig ställning. Jag ser mig omkring och ingen, ingen, ingen gör något. Vuxna män. Ingen gör ett jävla piss.

Jag rusar fram och försöker lyfta hans huvud genom att dra upp honom från axlarna. Hans bakhuvud är några centimer från mitt ansikte och jag ser hålet i hans huvud. Det sprutar ut blod. Nej, det pulserar ut blod i liksom omgångar. Jag vet att jag stirrar, det går inte att blunda nu. Jag blir yr. Jag tänker att jag måste orka hålla upp honom, om huvudet pekar nedåt kommer han mista ännu mer blod. Hans blod väcker varje minne jag så omsorgsfullt försökt förträngt.

Mina krafter börjar ta slut och ingen hjälper mig. En man frågar “om jag behöver hjälp” ? Jag vet inte vad jag skrek till honom, men jag var arg och han hjälpte mig då att hålla upp mannen. Fler människor hjälper till. Någon skriker att ambulans måste ringas dit och jag tittar på mobilen som fortfarande är i min hand. Den är täckt av blod. En annan kvinna ringer och mannen har nu vaknat till.

Allt sker i slowmotion. Mina tankar, min handlingskraft. Efteråt har jag undrat tusen och åter tusen gånger varför jag inte tryckte handen mot hans bakhuvud för att stoppa blodet.

För första gången på vad som tycks vara en evighet ser jag ner på mina händer, de är röda. Min rosa dataväska är helt nedblodad och min vita Louis Vuitton med. Det är en sådan modell som är öppen upptill, och allt jag har inne i väskan har blodstänk. Min jacka, mina stövlar. Jag vill inte ens veta hur mitt ansikte såg ut, tror inte jag tänkte på det just då.

När fler människor plötsligt vågar samlas runt mannen går jag därifrån. Jag går in i pressbyrån och får hjälp av en tjej som jobbar där. Jag skakar i hela kroppen och försöker hålla tillbaks tårarna.

Jag tänker på att ingen hjälpte honom från början. Jag hatar människor mer än någonsin. Det borde väl finnas i allas hjärta att hjälpa någon som far så illa? Tänker på alla dem som bara tittade bort och gick vidare, lät mig sitta där, minst av alla, och försöka få upp hans överkropp. Jag mår illa av vad jag sett. Hur äckliga människor är när det väl gäller. Hur jag var tvungen att skrika på en man för att han skulle hjälpa mig. Jag skäms så mycket över er.

Tro nu inte att jag tycker att jag är någon jävla hjälte, jag gjorde bara det rent instinktivt, jag valde mellan att springa dit eller fortsätta blunda. Det var inget svårt val. Jag vill kunna leva med mig själv. Det jag gjorde var det helt normala att göra.

Jag tänker på alla er som sitter framför eran facebook och tycker saker är så hemskt och är sådana jävla bra människor. Men när det väl gäller, går ni bara förbi. Jag spyr över er.

Jag hatar människor mer än någonsin efter att ha sett det här.

tumblr_maxglnh07u1qmztbco1_500

 

 

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Kristina

    Ryser i kroppen. Inte alla skulle gjort (som bevisat..) det du gjorde! Hemsk upplevelse men mannen är nog otroligt tacksam att det var just
    lilla du som gick förbi just i den stunden! Bra att du uppmärksammar detta, kanske du förändrat en av dessa “rädda för att bli inblandade”-människor!
    Nästa gång är det kanske deras pappa/mamma/syster/bror som råkar illa ut. 
     

  2. Marina

    Fy faan för människor!! Finns ju inget mer självklart än att hjälpa våra medmänniskor! En dag kanske du själv står på tur, tänk om ingen skulle hjälpa dig då?? Tänk på det!!
    Tur det finns medmänniskor som du Elita! <3

  3. Pinglan

    Jag förstår inte, min instinkt är att handl!Fattar inte att folk reagerar så passé i en akut situation 🙁 Skönt att veta att iallafall vissa ger sina medmänniskor ett stöd. 

  4. anonym

    man är skyldig att hjälpa tll vid olyckor. Åtminstone här i finland är man skyldigt¨att stanna vid en olycksplats om man är först på plats. Att bara susa förbi kan man själv bli dömd för..

  5. Patrik Lundberg

    Jag råkade ut för samma sak för några år sedan. Då var det en äldre kvinna som snubblade rakt in i en betongsugga. Hon låg framåtstupad och en blodpöl växte framför hennes huvud. Jag ser det än i dag framför mig. Jag körde en buss och såg att det stod 3 personer strax bredvid och de gjorde inget så jag stannade och hjälpte damen. MEN jag hade sådan tur så det kom 2 sjuksystrar förbi bara några minuter efter olyckan så de tog hand om den gamla damen.
    Man kan fråga sig vad som gör att medmänniskor inget gör vid en olycka.
    Är det rädda för att göra fel, eller att utmärka sig, eller ser det så otäckt ut att de bara vill gå därifrån?
    TUR att det finns några med civilkurage.
    Kram till dig Elita för att du gjorde något.
    MVH Patrik

Annons
stats