Om min rädsla. | elita

elita

Annons

Om min rädsla.

Jag saknar mitt liv. Inte för att jag har något roligt liv just nu, med jobb 24/7. Men samtidigt så har jag mått bra av det, att sträva efter vad jag vill. Men så blev jag sjuk. Är glad över att det kommer vara över om några dagar, kanske en vecka.

En tanke har fyllt mitt sinne under denna sjukdomstid, en tanke som växt sig fast och vägrat lämna mig. Jag tänker på att jag faktiskt ska få återvända till min vardag, och visst det är jobb och slit, men jag är lycklig. Jag tänker på dem som blir sjuka och vet om att de inte ska bli bättre. Hur hanterar man det? Ett barn som föds sjukt och vet att dess tid hos oss är räknad?

Jag tänker på hur vi tar vår hälsa för givet. Alla dessa quotes som postas om hur lätt det är att leva om man bara ändrar sitt tankesätt! Det är inte så att jag inte håller med. Många behöver höra dessa ord… De flesta av oss! Men förstår ni vilket hån dessa ord är för dem som kämpar med obotliga sjukdomar i sin närhet? Eller dödsfall? Psykiska sjukdomar? Traumatiska upplevelser? Och tro nu inte att det är ovanligt. I mitt jobb som hudterapeut måste jag ofta fråga vilken medicin som intas och ni skulle bli chockade om jag berättade hur många som exempelvis har cancer. Många i min närhet har dött genom åren men som tur är ingen i min närmsta familj.

Men rädslan finns alltid, alltid där.

Jag är fruktansvärt rädd för att mista någon jag älskar, jag vill inte ens tänka på det då jag är rädd att det ska hända dem något då. Samtidigt är jag även rädd för att en dag inte längre kunna använda min kropp som nu. Jag vet ju att det kommer att bli så förr eller senare… och det skrämmer mig.

Ibland får jag frågan hur jag kan stiga upp så tidigt och träna så hårt? En stor del till varför jag tränar är för att jag kan. Det vore otacksamt att låta bli med tanke på alla dem som skulle göra allt för att få springa, men inte kan. Ett barn född till att tjäna sin rullstol, en gammal man som på ålderns höst inte längre kan ta sig ut själv. Fånge i sin ålderdom.

Som motvikt till denna våg av “styrkeidealism” vill jag skriva det här inlägget. För alla är inte starka hela tiden och alla kan faktiskt inte förändra sitt liv enbart genom goda tankar.

 

larnge

 

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Helene

    Hej Elita!
    Jag vill berätta för dig att “när det värsta händer” som i mitt fall var när min mamma dog…Jag hade också tänkt att hur ska jag klara av om det händer att man mister ngn som man älskar. När det nu hände och jag miste min kära mor i en hjärtattack så slogs hela mitt liv i spillror, jag bodde i egen lägenhet men hade jättebra förhållande till min familj så vi blev alla satt i en sorg-bubbla!  Nu har jag distans till denna sorg, det har gått 6år, men det gör fortfarande ont vid speciella tillfällen när hon fattas oss alla… Alla tårar all mamma längtan, gör att livet aldrig blir desamma..Aldrig aldrig!!!!! Det slutar göra ont, man lär sig hantera sorgen så man ej slutar leva för det är vad man måste göra FORTSÄTTA LEVA för min mamma skulle aldrig förlåta mig om jag inte tog hand om mitt liv, för hon talar fortfarande om för mig att kämpa när jag står på knäna o gråter, hon lämnar dig aldrig man måste bara tro på att hon går fortfarande brevid dig, annars skulle man inte orka.   Kramar till dig o krya på dig <3

  2. P

    Åh vad jag tyckte om ditt inlägg. Det är lätt att klaga när man är sjuk, och när internet i telefonen går segt. Egentligen triviala saker. För det finns mycket att vara tacksam för. Som att man faktiskt blir frisk vilket inte händer alla (och internet i telefonen kommer faktiskt gå snabbare lite senare). Jag blir själv vemodig när jag ser äldre som har svårt att gå även med hjälpmedel. Jag vill, medan jag kan, passa på att gå, springa och gå istället för att ta bilen till mataffären medan jag är ung och frisk. Ty en dag kommer jag tyvärr vara gammal och inte kunna det och jag vill inte leva den tiden med bitterhet över att jag inte sprang oftare som ung och frisk. Jag vill istället sitta där på parbänken med käpp och le åt alla de gånger jag sprang från Sundbyberg ända in till stan.
    Du är vis Elita. Tack för att du varvar kloka ord med snygga selfies.

Annons
stats